loggotyp Göran Odbratt

  HEM     OM    KONTAKT 

AKTUELLT:

En dokumentärfilm tillsammans med J.H. Engström för SVT: Socialkontoret - en skildring av vardagslivet på ett socialkontor - mitt i det sociala arbetet, mitt i relationer, socialarbetarnas reflektioner, tankar, dilemman, våndor, glädjeämnen, skeenden.

Sändning 21 september 2008
i Svt 2


Tillsammans med fotografen
Kent Klich pågår ett dokumentärt orienterat arbete i Ryssland, Kirgizistan och Litauen där det svenska samarbetet med sociala reformer och utveckling av socialt arbete, demokratiutveckling och mänskliga rättigheter är i fokus – särskilt med avseende på arbete som söker förverkliga barnkonventionen.

Färdigt våren 2009

 

 

Dom alla. Reflektioner om socialt arbete

"Dom alla"

Ingen har sett allt

"Ingen har sett allt"

rågång till kärlek

"Rågång till kärleken"

synvända

"Synvända"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Göran Odbratts
böcker, rapporter, essäer,
utställningar, filmer – osorterat

göran odbratt


”… det märkvärdiga är att dessa bilder och ord konkretiserar dessa människor, vecklar ut dem in i deras minsta och innersta skrynkla som en stor och magisk livsbok, gör oss alla till hjältar… Får oss att se det specifika, unika och ensartade bakom orden, som höljer det mänskliga i ett slags ogenomtränglig dimma: patient, pensionär, klient, vårdtagare… en stark och drabbande insikt…

Marie Lundqvist, poet


”Jag skulle vilja se den doktorand i socialt arbete som kan läsa Göran Odbratt utan att känna beröringspunkter med det egna avhandlingsarbetets metod och begreppskategorisering. Eller rättare sagt: den doktoranden vill jag inte se.”

Leif Holmström, professor i socialt arbete, Umeå universitet

”Vad är det som gör att man i långvårdens korridorer, bland kisslukten, toffelhaset, de medicintorra munnarnas smackande, kan förnimma en sällsam skönhet? Barbro Lindgren har i sina vuxenböcker beskrivit detta... Vad är det alltså för en sällsam skönhet? Kanske detta att det som skiljer oss åt är mycket mindre än det som förenar – att vi är människor som söker språket och som skall tystna och dö. En magnifik bok där både bilden och texten arbetar som om omsorgsspråket och socialpornografin aldrig funnits: en lärd och ömsint bok…”

Pia Ingström, kulturjournalist, Helsingfors


”Praecise iagttagelser beskrevet af en digter med både hjerte, hjerne og mod, det er utroligt spaendende att lytte till en beretning, der udvider virkeligheten – i stedet for att reducera den… en staerk og konfronterende gennemhulning av klicheer… Her er intet mindre end en oplevelse att hente. De kan bare, de svenskere!”

Elisabeth Rygard, filmregissör, Köpenhamn


”… visar nyanserade och nyanserande bilder av döden, vansinnet och förnedringen. Och värdigheten och integriteten. Vad berättelserna handlar om är ytterst att det faktiskt inte går att förödmjuka den som fortfarande lever… … jorden är härlig. Jag tror att Göran Odbratt och Anders Petersen är villiga att instämma i det, för de är inte bara djupt allvarliga, de har humor och allmänbildning också.”

Kristina Lugn, författare


”Under Göran Odbratts upptäcktsresa har omsorgspraktikens, vetenskapens och konstens kunskapsformer varit i arbete och samverkat. Dialektiken mellan vetenskapens och konstens kunskaps- och uttrycksformer gör det möjligt för honom, med sin vetgirighet och sina öppna sinnen, att komma verkligheten in på livet.”

Rosmari Eliasson-Lappalainen, professor i socialt arbete Lunds universitet


”Det är nu mer än en vecka sen jag sögs in i Odbratt och Tunnbjörks tjocka samhällsthriller om det personliga ansvarets betydelse och än har jag inte sluppit ur deras moraliska grepp. Mordet på Anna Lindh, folkomröstningen om euro, allt har på sista tiden färgats av vad Odbratt hört och Tunbjörk sett på missbruksenheten i Borlänge, på den öppna dagverksamheten i Röda villan i Umeå. På kriminalvårdsanstalter, socialkontor och försäkringskassor…

Att läsa boken är som att kliva in i deras huvuden och följa med… Odbratt har skrivit en hybridartad vindlande text som inte handlar om människor som det är synd om på olika sätt, det skulle ha blivit outhärdligt. Utan också om dem som försöker anpassa de institutionella ramarna till människor istället för tvärtom och hur de talar och tänker…

Det är pretentiöst i ordets bästa bemärkelse. Och konstigt nog är det spännande. Lite som att läsa den amerikanske thrillerförfattaren James Ellroy…

Eventuellt är det också lika svart som i den peruanske författaren Mario Vargas Llosas roman ”Bockfesten” om hur Dominikanska republiken invånare förstördes som människor under diktaturen…

… det som Odbratt hela tiden återkommer till: frånvaron av personligt ansvar satt i system. System som avpersonaliserar människor. Konstruktioner som är tömda på mening och döljer de skillnader som gör att var och en av oss inte kan bytas ut mot någon annan.”

Susanne Pagold, kulturjournalist, DN


”Det här skulle kunna vara inledningen till ännu en litania om ondsinta socialarbetare. Men Göran Odbratt är klokare än så. Även om han ständigt återkommer till kärnpunkten att socialt arbete handlar om ansvar, att som socialarbetare ansvara för sina handlingar och att svara an på etiska och moraliska krav, så borrar han sig in i de mellanmänskliga processerna för att söka svar på vad det är som ibland gör det så förtvivlat svårt… Resultatet blir bland det mest tänkvärda och personliga jag läst om gräsrotsbyråkrati och dess villkor.”

Jörgen Andersson, socialarbetare och kulturskribent


”Med sin särpräglade förmåga till såväl kunskapsteoretiska utblickar som vardagliga inblickar… Valet av Göran Odbratt för detta uppdrag skall naturligtvis inte ses som en slump utan förstås i hans tämligen egen unika resa i ett gränsland mellan olika roller och perspektiv i det sociala arbetet…”

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Växjö universitet


”Att läsa författaren Göran Odbratts och fotografen Lars Tunbjörks nya bok är nämligen något helt annat än att sugas in i en sammanhängande läsning från A till Ö… snarare en bok att gå ut ur och återvända till, att röra sig i. Hela tiden tränger yttervärlden in, associationer till det ena och det andra, sådant jag läst om i tidningen, eller konstverk, just nu exempelvis filmen Dogville och Nobelpristagaren Coetzees böcker, deras oroande sätt att ställa moraliska frågor utan givet svar. För det är också vad Odbratt och Tunbjörk gör. De visar fram. De berättar. De försöker hitta den eller de avgörande punkter där något har eller kunde ha gått på annat sätt, där alltså ansvaret finns: hos någon enskild, i någon enskild människas besinning och samvete. Som

…hos den kvinnliga polisen som skickats ut som ’handräckning’ vid ett ’hemtagningsärende’ och, inför åsynen av en vettskrämd nioåring beväpnad med en pinne i en halvcirkel av vuxna som långsamt närmar sig, helt enkelt säger: ’Det gör jag inte’, eller

… som den tålmodige socialarbetaren som äntligen vunnit en strulig tonårings tillit och har hittat något som pojken verkligen vill, en chans… som …som.. .Dom alla

…i betoningen av det konkreta, unika. I kravet på exakthet. Det finns inget facit längre, ingen tro på de stora övergripande lösningarna, ingen gemensam teori att falla tillbaka på. Bara den envisa blicken på den andre.. För det är mötet som är enheten, inte den överallt så omskrivna individen. ’Det sociala arbetet har – eller borde ha – en dialogisk karaktär.’ Det har också Odbratt-Tunbjörks bok. Den kräver svar.”

Madeleine Gustafsson, författare, litteraturkritiker, medlem i Samfundet De Nio


”… mångfalden perspektiv leder läsaren djupare in i verkligheten mellan människor…. … öppnar vägar till djupare förståelse, men gör också boken kontroversiell…

Jan Beskow professor i psykiatri, Centrum för suicidforskning och prevention, Karolinska institutet.


”…en text som i kraft av sin oskuldsfulla och erfarna blick skriver vidare på visioner där gränsdragningens problem stått i centrum, socialt, politiskt, psykologiskt. Jag tänker på R D Laings analyser… eller Michel Foucaults klassiska studie i den västerländska galenskapen som en gång förändrade vår bild av Europa… mycket upprörande och tankeväckande… en form som har mera gemensamt med Göran Sonnevis poesi och Lars Noréns pjäser än med svensk psykiatrisk sakprosa. Den strategiska skillnaden är att Göran Odbratt förorenar forskningen med poesi. Poeterna gör tvärtom.”

Jan Håfström, konstnär, DN


”Och den klassiska frågan väcks åter: Går det att skriva dikter om Auschwitz? Om våld och lidande? Utan att det blir pornografiskt? Utan att läsaren riktigt ryser av välbehag över allt detta hemska? Jag tycker att Göran Odbratt med sin stränga distans lyckas. Det här är en barhuvad text. Han skriver med sänkt blick. Än försjunker han i betraktandet av en bild. Än ger han oss kalla fakta, än avlyssnar han samtalen i rökrummet, texten rör sig hela tiden i en gråzon mellan ’mörkt-mörkt’ och ’ljust-ljust’… inte i svart och vitt.”

Pia Zandelin, kulturjournalist; Expressen


”… ibland skiner en storögd humor igenom…”

Mikael van Reis, fil. doktor i litteratur, kulturredaktör, GP


”I Göran Odbratts text finns ett prisma nergrävt, den samlar upp och kastar ljus över såväl sitt forskningsområde och över de problem och den historiska/mänskliga situation, som arbetet rymmer… att ställa sig upp och hävda rätten till sin egen formulerings giltighet, att inte köpslå utan göra anspråk på tolkningsföreträde av de situationer vi befinner oss i, blir istället en väg att öppna dörrarna mot en förståelse som inte kan brukas till förtryck… ett pulserande uppror mot det entydiga.”

Carina Ostenfeldt, konstvetare


”…med perfekt balans mellan närhet och distans…fungerar dynamiskt…sätter igång läsarens egen medskapande fantasi…en känslomässigt-intellektuell syntes…har lika mycket validitet som en traditionell vetenskaplig rapport som brukar gå torrskodd över de våtmarker som brukar kallas känslomässigt engagemang (=ovetenskapligt)!”

Ingela Brovik, kulturjournalist


”Odbratt söker och trevar, hans text är till en del ett slags etymologiskt desarmeringsarbete, den skrapar, plockar, skruvar och tar isär, lossa försiktigt dolda betydelser. I korta scener och fragment blottläggs skillnader, mellan hem och institution, gemenskap och sällskap, omsorg och ombesörjande, etik och moral, skillnader som människor bär som brister, sår... Man kan kanske tala om ett slags poetiskt essäistik i ord och bild, en rar art hos oss.”

Jan Norming, författare och kulturjournalist


”När man uppifrån avhumaniserar människor och istället väljer att se dem som utgiftsposter i en kommunbudget. Och anpassar det sociala arbetet därefter. Göran Odbratts verklighetsbeskrivning är, utan att använda för stora ord, en oroande läsning. Främst när den påvisar en känsla av maktlöshet hos många socialarbetare han talat med Och ett oförstående av den administration som ska understödja, utveckla och styra det sociala arbetet. … De exempel han lyfter fram i boken på humana, framåtsträvande, väl fungerande sociala verksamheter och projekt har en sak gemensamt. Arbetet har utförts av människor som har gått sina egna vägar, slagits för humanistiska ideal, rubbat strukturer och vågat utmana nackstel byråkrati och ekonomiskt tänkande.”

Ulf Stolt, journalist


”… har man väl börjat läsa kan man inte sluta. Det är spännande. Otäckt spännande. Och jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske för att det i grund och botten handlar om något vi alla tampas med, möts av, saknar, efterlyser. Ansvar.

… För när politiker blir beställare, tjänstemän utförare, entreprenörer utförare, utförare anställda, när sambanden mellan aktörer och nivåer osynliggörs… Då är det personliga ansvaret på drift och precis vad som helst kan hända.”

Helene Claesson, journalist


”Ytterligare en bra aspekt på innehållet är att man själv uppfodras att börja fundera, ”tänka” över sin egen roll och funktion. För mig har det dessutom varit viktigt att fundera över hur man kan överföra dessa tankar till mina studenter… en direkt hjälp till mina studenter.. till att våga se en ny horisont… en uppfordran att tillåta mer av ”tänk” i klassrummet. … Roligt att författaren inte haft några bindningar till ekonomiska uppdragsgivare. Det har varit skönt att läsa utan sådana bindningar.”

Göran Swahn, folkhögskollärare, Viebäck


”… och det är egentligen bara rikedom att alla personer inte är lika snälla som somliga. Man blir ju trött på snälla människor också…. Att kunna se MÄNNISKAN bakom bajsblöjor eller damm, det har ni lyckats med. Det viktigaste som stod mellan raderna i er bok är att människan, hur gammal, senil, grinig hon eller han är – är värdefull. Tack för att jag fick vara med i ’Slottet’.”


”Tillsammans med vårdare, socialarbetare, unga konstnärer och formgivare har Odbratt sammanställt ett material som kunde beskrivas som en poetisk journal. Ett till synes osorterat myller av bild och text i dynamiskt samspel iscensatt med fingertoppskänslighet. Vad Synvända dokumenterar eller bättre gestaltar är den nya verklighet som uppstått sedan de slutna psykiatriska institutionerna stängts och patienterna kastats ut i livet. Ur detta kaos hörs röster, en säger: ’Det är inte så farligt att bli arg ibland.’

Jan Håfström, konstnär


”Göran Odbratts och Lars Tunbjörks reportage om Joel Nordin, född på kvinnofängelset Hinseberg för 24 år sedan är ett alldeles förträffligt och likaledes förskräckligt dokument över de senaste decenniernas kriminalpolitik och socialpolitik.”

Ledare DN 22/8 2002

 

”En poetisk kraft som gör text och bild till en enhet… Boken är utan tvekan ett av de finaste dokumentära bildverk som kommit ut på länge.”

Hans Dahlbäck, Bibliotekstjänst



”En djup kunskap och insikt… samtidigt som det är en mycket vacker och starkt omskakande bok… Odbratt visar prov på litterärt mästerskap i sina skildringar och sitt filosoferande kring vad han upplever… Referenspunkten blir inte terorier utan – jag själv.”

Magnus Wahlström, psykolog



”En rapport som ställer alla föreställningar om en sådan på huvudet… Två kompletterande mediers möjligheter utnyttjas maximalt… De har levt med i de gamlas vardag, kommit dem nära i situationer av glädje, sorg, förvirring och förnedring. Och de har lyckats förmedla en bild av detta liv utan att ta ifrån människorna den smula integritet de fortfarande kan ha.”

Christina Holmberg, kulturjournalist



Göran Odbratts och Anders Petersens genomträngande arbete är ännu en startplatta för den diskussion vi verkar ha allra svårast att ta här i landet.”

Susanna Popova, författare och journalist



”…en överväldigande stark bok… Göran Odbratts mycket nyanserande och känsliga text… Med alla sina sinnen berättar han vad han ser och upplever. Han väjer inte för det tunga, för skit, urin förvirring eller aggressivitet. Men han skildrar människorna just som hela människor, inte som vårdobjekt.”


Erik Jansson, journalist



”Budgetgnetarna, kanslivraken och tidsstudiemännen borde läsa en Rågång till kärleken, för vår skull och även deras egen, för vi ska ju all den vägen vandra…

Vad som än är kvar av oss i livets slutskede önskar vi oss respekt. Göran Odbratts text är genomgjuten av just sådan respekt. Kanhända finns hela människan kvar bakom smärtan, tystnaden och den synliga förvirringens skenbart sammanhangslösa glömska. Trots att allt är hållet i en kroppsligt plågsamt jordbunden ton – ’Livet ger och tar. Helvete också’ – frammanar Göran Odbratt något som jag i positiv mening vill kalla andlighet. En Rågång till kärleken känns med sitt allvar nästan sakral, en kanonisering av det mänskliga livet i sitt slutskede här på jorden.”

Timo Sundberg, författare och journalist

site by bjarne bagge